När de sårade barnen är små,svikna av vuxna
Skadade i kropp och själ
Otrygga
ensamma och övergivna
Då känner vi stort ansvar
Vårt egna behov av att ge trygghet sväller
Vi har lätt att uppleva delaktighet
De vuxnas svek mot dessa små känns avskyvärt
När samma barn övergår till ungdom, fått större uttrycksredskap
Kan klä sin sorg och besvikelse i dåd
När ohörda rop blir blir hörda skrik
Då känner vi inte samma ansvar
Behovet av att erbjuda trygghet gäller inte mig längre
Rädslan ökar
Delaktigheten sjunker
Omedvetet börjar vi delta i sveket
Vill att problemet flyttas
Från mitt hem
Mitt kvarter
Min kommun
I dessa ungdomar finns fortfarande det svikna lilla barnet
Som sårats i både kropp och själ
känner sig fortfarande otrygg
ensam och övergiven
Och undrar som jag, vad hände med dom vuxna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar